Jag förstår inte hur jag kan ha en sådan kärlek till en sydamerikansk palm. Det finns inget svar, mer än att den behöver vatten för att överleva, vilket gör den mer personlig, på något sätt... Plus att den är ju väldigt fin. Och trygg. Vet inte varför, men den känns trygg att ha i rummet, på något sätt. Palmen heter Leslie.
Så när jag såg Leslie ligga helt oskyldigt på golvet idag när jag kom in i mitt rum så blev jag rätt ledsen. För en växt. Inser själv hur dumt det låter. Aja, antar att jag är kärleksfull. Försöker vara positiv.
(Undrar varför jag gjorde ett inlägg om detta...?)
