På kvällarna, när han inte orkar sitta i tv-rummet med mamma och pappa och kolla på nyheterna, så kommer han alltid upp till mig. Han river försiktigt på dörren, så jag ska öppna. Ibland sitter vi i sängen och lyssnar på musik ihop, eller så bara tittar vi ut genom fönstret.
Ibland går vi till "utsiktsplatsen", som jag kallar stället för. Man ser över vattnet, till andra sidan staden. Ibland kan vi stå där jättelänge och bara titta ut.
Vi båda är rädda för åska, så vi sitter nästan alltid ihop och håller om varandra när det åskar ute. Vi finns där för varandra.
Det låter väl som en underbar vän, detta? Han är min vän. Många, speciellt människor som inte har hund, har svårt att förstå det. Men han sviker mig aldrig och han är inte bara en hund - han är min bästa vän, och han har en av de störta personligheterna jag någonsin stött på. Nu har han allvarlig epilepsi och hans medicin hjälper inte längre som den ska. Jag vägrar att förlora min bästa vän. Jag vill att människor ska förstå. Det är inte bara en hund som är lite sjuk, utan det är en av de snällaste varelserna i världen som aldrig skulle skada någon. Han leker med spindlar, till skillnad från människor, som dödar dom. Så han är bäst i världen. Jag älskar honom. Tack Eliot, för att du finns. Ingen är som du!
<3
