Okej. Nu ska jag vara öppen och berätta om ett problem som jag har. Egentligen låter det galet patetiskt, men det är faktiskt fruktansvärt jobbigt! Nu ska jag skriva av mig:
Jag är sjutton år och mörkrädd. Många tjejer i min ålder är rädda för att gå ute själva när det är mörkt. Men det är inte den sortens mörker jag själv syftar på. För jag tar gärna en kvällspromenad utan att vara orolig för att något ska hända mig.
Men just när man befinner sig ensam i ett rum. Som är mörkt.
Jag gillar att ha koll. Koll på vad som händer omkring mig, genom att se på saker. I mörkret har jag verkligen ingen koll alls på vad som händer. Vissa tycker att den känslan är skön, men det tycker verkligen inte jag. Sen ser ju vissa rätt bra i mörker också, men jag är som en blind 97-åring i mörkret.
Det är faktiskt en film som gjort detta värre än vad det egentligen hade behövt vara. Jag tänker inte nämna filmen, eftersom att alla bara driver med mig och spelar upp filmmusiken hela tiden. Tro mig, det har inte hänt en gång, eller två gånger. Även människor, oskyldiga som chokladkakor, har gjort såhär. Och i stunden är det säkert roligt. Men vad ingen riktigt har förstått är just det att det förstör en del för mig. Jag skyller inte på någon, för det är ju verkligen inte lätt att veta! Jag som brukar överdramatisera allt, varför skulle jag inte göra det i detta fallet heller, liksom? Men faktum är att jag inte gör det.
Efter att ha bestämt mig för att sluta se filmen gång på gång pga någon slags hatkärlek, så tog det ett bra tag att komma över rädslan. Men efter (minst) ett halvår så blev allt bra igen (iallafall så bra som det kunde bli...). Men självklart så skulle låten spelas upp igen, eller så skulle jag se en läskig bild från filmen, eller så skulle jag ha en mardröm om den. Galant. Alla de månader som jag kämpat är som bortkastade.
Så jag har blivit en mörkrädd mes som gärna har en liten lampa tänd i något hörn (när jag är ensam). Jag har blivit en fegis som måste kolla dörröppningen tjugo gånger innan jag somnar. Och jag tittar även under sängen. Det är jobbigt att ha sådana här "rutiner".
Shit, vad skönt det var att få skriva av sig! Jag vet att jag egentligen inte har så mycket att vara rädd för. Det var ju bara en film. Men av någon anledning så vill någon del av min hjärna inte riktigt förstå det!
Så nu vet du varför jag somnar så sent. Har aldrig riktigt pratat om det, för jag låter ju bara som världens tönt. Men jag får ta och stå för det! Öh, vet inte riktigt vad jag vill komma fram till med detta... Var snäll mot mig och din omgivning och se inte på för mycket skräckfilmer, eller något... Godnatt!
