Jag såg filmen "World Trade Center" och jag lipar väldigt lätt till filmer så jag misstänkte ju självklart att det skulle bli några tårar. Men för tusan - jag grät nästan under hela filmen, utan att överdriva?! Så sjukt sorgligt. Det sjukaste är ju att det man ser har hänt på riktigt. Under min tid på jorden, dessutom.
Jag minns att jag satt hemma och såg på när mamma grät framför teven. Med två föräldrar som bott i NYC så blev det självklart väldigt sorgligt hemma... Jag förstod inte riktigt vad som hände, men jag minns att det var väldigt sorgligt!
Brorsan flyttade hemifrån, jag fick hans rum, har staden som fondvägg, fototapet. Ja, där står tvillingtornen mitt på väggen ståtligt. Jag tänkte inte på det när jag beställde tapeten först... Det kändes lite konstigt att ha med dom på bilden till en början, för jag blev nästan lite ledsen av att se den.
Men nej! Jag hedrar tornen! Det som hände var fruktansvärt och ja, vad mer kan man egentligen säga? Finns inte tillräckligt starka ord som ens kan förklara det.
Men amerikanerna. Åh. Alla försökte rädda alla och det var så fint att se. Jag vet, det finns mycket dåligt med USA. Jag vet. Jag vet. Jag vet. Men vissa missar även det fina och nu i den verklighetstrogna filmen så fick jag lära mig att amerikanerna verkligen står upp för varandra, no doubt. Nu gillar jag USA bara mer. Alla borde se denna filmen. Den kan framkalla en hel del tårar och känslor, men jag har nog inte sett många bättre filmer än den, alltså...!
Taggar fotbollsmatch imorgon (jag vet, det är random) med mina fina polare och ja, vi får se hur kvällen blir!
