Jag minns när jag fick min första iphone. Nu låter det som att jag har haft tusen stycken, men det har jag inte. Jag har haft två.
Jag var överlycklig och trodde mig verkligen. Jag var bäst. Jag och ett fåtal hade den coolaste mobilen ever, med det coola, silvriga äpplet på som visade vilken cool produkt det var. Allt var coolt, helt enkelt.
En dag så tappade jag min älskade Nathalie i badkaret. Klumpigt värre... Det gick inte att rädda henne. Sorg.
Sedan kom pappa och coola telenormänniskor in i bilden och förklarade att jag kunde få en ny för ett billigt pris, tack vare försäkringar etc. Så, här sitter jag med min 13 månader gamla Kim! Som jag fick för ett billigt pris! Som jag älskar! Som är min bäste vän - trots att hon inte är lika unik som min förra mobil var! För ni förstår, för ca ett år sedan kom man fram till att ca 50 % av Sveriges befolkning som ägde en mobil hade just en iPhone. Galet! Och det var ju ändå ett år sedan, så nu är siffran säkert högre...! Men det jag försöker säga är att det är alltså inte snobbigt med en iPhone längre, för det är så många som har en. Det är inte speciellt med en iPhone. Den är som alla andra miljoner iPhone's. Men jag älskar min Kim. Hon gör mitt liv så mycket lättare och jag, som sagt, älskar henne verkligen! Ska hålla dig borta från badkaret, babe!
:)
